Om SM-finalen är tråkig – då är det upp till Skellefteå att höja tävlingsnivån

Om SM-finalen är tråkig – då är det upp till Skellefteå att höja tävlingsnivån

Om SM-finalen är tråkig – då är det upp till Skellefteå att höja tävlingsnivån

Om SM-finalen är tråkig – då är det upp till Skellefteå att höja tävlingsnivån

► Undrar om Robert Ohlsson slagit kompisen Roger Rönnberg en signal.
► Nog bäst det, annars kan SM-finalen vara över i kväll.

I kväll möts Växjö och Skellefteå igen. Blir det fler rubriker om ”tråkig hockey”? I så fall inte primärt Växjö som ska kritiseras. Skellefteå måste hitta lite ”playoff mentality”, skriver jag. Foto: C MORE (skärmdump)

Så här långt är det tydligt: Skellefteå har inte stört Växjö på samma vis som Frölunda gjorde.
Gnället på ”tråkiga” Växjö är snarare ett underbetyg till Skellefteå som måste börja tackla, tävla, bygga frågetecken hos motståndarna.
19.30 (TV12). SM-final 3. Jag tror det blir betydligt mer sevärt den här gången.

(den här texten är upplåst en stund så att även icke-prenumeranter kan läsa; för att sedan prenumerera – klicka här)

TVÅ MATCHER IN på SM-finalen har jag har egentligen bara sett Skellefteå göra en riktigt bra period, en där man tog kommandot, initiativet, bestämde takten och dominerade:

Första övertidsperioden i lördags.

Kanske hade allt sett annorlunda ut med ett vinstmål då. Istället följde en match 2 uppe i norra Västerbotten på måndagen där Växjö fick kritik för att vara ”tråkigt” i 1–0-segern – men jag vill gärna vända på det:

Skellefteå var för mesigt.

Skellefteå lät sig bli långsamt.

Skellefteå spelade med ett kroppsspråk som sa ”Vi har kört fast och vi vet inte hur vi ska komma loss.”

ANNONS

PEX Bud – för alla budbehov

PEX Bud – för alla budbehov

PEX Bud – för alla budbehov

PEX Bud – för alla budbehov

Skulle något lag ha kritik så var det Skellefteå som i en finalmatch på hemmaplan, med så mycket skicklighet i laget, med så mycket rutin, måste kunna plocka fram mer playoff mentality.

I grundserien går det an att leka, lira, ha det mysigt och glänsa.

I slutspelet krävs en annan tävlingsnivå, en helt annan.

Frölunda (som inte fullt ut kunde matcha Skellefteå i offensiv spetskvalité den här säsongen) visade just detta mot Växjö i semifinalen, man spelade hårt, rejält, satte tung press när lägena var de rätta och ställde tuffa frågor till Växjös backar, man backade hem ibland, krympte ytor och kontraslog, hade ett fysiskt spel som hela tiden låg på gränsen till det tillåtna.

Man tävlade, i ordets mest slutspelsartade bemärkelse.

Nu gick det inte ändå, för att Växjö är förbaskat bra, för att 031-spelarna gjorde ett misstag eller två för många – men jösses, man lät inte Växjö kontrollera matchserien utan utmanade ända in i kaklet.

ANNONS

SF Pontona - Pontoner och betongbryggor sedan 1918

SF Pontona - Pontoner och betongbryggor sedan 1918

SF Pontona - Pontoner och betongbryggor sedan 1918

SF Pontona - Pontoner och betongbryggor sedan 1918

Det är det jag menar med att Skellefteåtränaren Robert Ohlsson nog kan ha ringt kompisen Roger Rönnberg inför final 3 på torsdagskvällen. Bollat idéer. Fått ett tips eller två. Ventilerat ditt och datt. Inte för att Ohlsson måste ha hjälp för att se vad vi andra sett, men … äh, ibland behöver vi alla höra en annan röst, och just Rönnbergs kan ha varit nyttig i det aktuella fallet.

Roger Rönnberg och Robert Ohlsson på en presskonferens efter en match mellan Frölunda och Skellefteå.

Skellefteå är ett spelskickligare lag än Frölunda, men är det något Växjö är bra på så är det att kväva just sådana. För att få ut mer av den inneboende kvalitén i laget behöver Ohlsson få sina spelare att våga mer. Upp med farten i spelet. Skapa lite vinddrag i mittzonen. Dumpa puckar när det inte går att spela sig igenom. Sätta tryck. Våga mer. Säga till store Tom Kühnhackl att fullfölja precis varje tackling.

Ingen hockey med skallar under armar, men verkligen våga ”köra.” Tackla. Tävla. Bygga frågetecken hos motståndarna.

Det gick i period 4 i lördags. Det måste gå i final 3, annars flyger Växjö till Skellefteå med 3–0 i ryggen – och det vet ni ju att sådana ledningar inte tappas i svensk slutspelshockey. Inte ens mot ett Skellefteå som vände 0–2 mot Örebro och var i rejält trubbel även mot Rögle.

ANNONS

Fuktbehandling.se

Fuktbehandling.se

Fuktbehandling.se

Fuktbehandling.se

Joakim Lindström ser ut att göra comeback för Skellefteå i den tredje finalen. Brutalt viktigt. Är det någon som vet hur man tävlar – men ändå spelar – så är det han. Det är bäst att lagkompisarna tar rygg på Lindström, annars är den här finalserien över, och då … då vet ni hur det kommer låta.

”Tråkiga Växjö. Ingen kommer vilja se på hockey när det ser ut så här. Buhu.”

Roligt, tråkigt, mitt emellan, sådant är individuellt, men en sak är inte uppe till debatt, nämligen denna: hockey går ut på att vinna. Växjö, förnämligt lett av tränaren Jörgen Jönsson och hans stab, maximerar sitt lags chanser genom att spela supersmart, inte bjuda på något, dra ner på tempot, attackera sylvasst när tillfälle ges.

Vad var det Niklas Wikegård sa i måndags, att Växjö ”trollade bort” X antal minuter? Bra beskrivning. Det känns ofta så, laget ser inte alltid så mycket ut för världen, så tittar man på klockan … hoppla, fem minuter kvar och Växjö leder.

ANNONS

Grejen är: Växjö kan spela med fart, Växjö kan spela anfallshockey med både snurr och finess, säkert på ett sätt som kan kallas underhållande. Man gör det dock bara när man behöver.

Upp till Skellefteå att tävla så hårt att det behovet skapas i Vida Arena.

***

För den som undrar:

Jag är absolut öppen för att diskutera regeländringar som på sikt skapar en ”roligare”, öppnare hockey med fler chanser och mål. En striktare bedömning av spelförstörande förseelser är en bra väg framåt, krympta rinkar likaså.

Men här och nu är Växjö ett förbaskat skickligt hockeylag som jag tycker förtjänar beröm snarare än kritik. Man leder finalen 2–0 utan sin bäste center, kanske slutspelets allra bäste (Kalle Kossila, handskada, säsongen sannolikt över), man gör det utan ett producerande PP (åtta försök, noll mål, i finalen).

Det är motståndaren Skellefteå som behöver göra något annorlunda. Inte Växjö.

***

Jag är optimist. Jag tror faran är avvärjd. Kanske är jag naiv, men jag tror faktiskt det. Och som jag poängterat femtielva gånger – frågan är oändligt större än Frölundas väl och ve. Oändligt större.

***

 

► Undrar om Robert Ohlsson slagit kompisen Roger Rönnberg en signal.
► Nog bäst det, annars kan SM-finalen vara över i kväll.

I kväll möts Växjö och Skellefteå igen. Blir det fler rubriker om ”tråkig hockey”? I så fall inte primärt Växjö som ska kritiseras. Skellefteå måste hitta lite ”playoff mentality”, skriver jag. Foto: C MORE (skärmdump)

Så här långt är det tydligt: Skellefteå har inte stört Växjö på samma vis som Frölunda gjorde.
Gnället på ”tråkiga” Växjö är snarare ett underbetyg till Skellefteå som måste börja tackla, tävla, bygga frågetecken hos motståndarna.
19.30 (TV12). SM-final 3. Jag tror det blir betydligt mer sevärt den här gången.

(den här texten är upplåst en stund så att även icke-prenumeranter kan läsa; för att sedan prenumerera – klicka här)

TVÅ MATCHER IN på SM-finalen har jag har egentligen bara sett Skellefteå göra en riktigt bra period, en där man tog kommandot, initiativet, bestämde takten och dominerade:

Första övertidsperioden i lördags.

Kanske hade allt sett annorlunda ut med ett vinstmål då. Istället följde en match 2 uppe i norra Västerbotten på måndagen där Växjö fick kritik för att vara ”tråkigt” i 1–0-segern – men jag vill gärna vända på det:

Skellefteå var för mesigt.

Skellefteå lät sig bli långsamt.

Skellefteå spelade med ett kroppsspråk som sa ”Vi har kört fast och vi vet inte hur vi ska komma loss.”

ANNONS

PEX Bud – för alla budbehov

PEX Bud – för alla budbehov

PEX Bud – för alla budbehov

PEX Bud – för alla budbehov

Skulle något lag ha kritik så var det Skellefteå som i en finalmatch på hemmaplan, med så mycket skicklighet i laget, med så mycket rutin, måste kunna plocka fram mer playoff mentality.

I grundserien går det an att leka, lira, ha det mysigt och glänsa.

I slutspelet krävs en annan tävlingsnivå, en helt annan.

Frölunda (som inte fullt ut kunde matcha Skellefteå i offensiv spetskvalité den här säsongen) visade just detta mot Växjö i semifinalen, man spelade hårt, rejält, satte tung press när lägena var de rätta och ställde tuffa frågor till Växjös backar, man backade hem ibland, krympte ytor och kontraslog, hade ett fysiskt spel som hela tiden låg på gränsen till det tillåtna.

Man tävlade, i ordets mest slutspelsartade bemärkelse.

Nu gick det inte ändå, för att Växjö är förbaskat bra, för att 031-spelarna gjorde ett misstag eller två för många – men jösses, man lät inte Växjö kontrollera matchserien utan utmanade ända in i kaklet.

ANNONS

SF Pontona - Pontoner och betongbryggor sedan 1918

SF Pontona - Pontoner och betongbryggor sedan 1918

SF Pontona - Pontoner och betongbryggor sedan 1918

SF Pontona - Pontoner och betongbryggor sedan 1918

Det är det jag menar med att Skellefteåtränaren Robert Ohlsson nog kan ha ringt kompisen Roger Rönnberg inför final 3 på torsdagskvällen. Bollat idéer. Fått ett tips eller två. Ventilerat ditt och datt. Inte för att Ohlsson måste ha hjälp för att se vad vi andra sett, men … äh, ibland behöver vi alla höra en annan röst, och just Rönnbergs kan ha varit nyttig i det aktuella fallet.

Roger Rönnberg och Robert Ohlsson på en presskonferens efter en match mellan Frölunda och Skellefteå.

Skellefteå är ett spelskickligare lag än Frölunda, men är det något Växjö är bra på så är det att kväva just sådana. För att få ut mer av den inneboende kvalitén i laget behöver Ohlsson få sina spelare att våga mer. Upp med farten i spelet. Skapa lite vinddrag i mittzonen. Dumpa puckar när det inte går att spela sig igenom. Sätta tryck. Våga mer. Säga till store Tom Kühnhackl att fullfölja precis varje tackling.

Ingen hockey med skallar under armar, men verkligen våga ”köra.” Tackla. Tävla. Bygga frågetecken hos motståndarna.

Det gick i period 4 i lördags. Det måste gå i final 3, annars flyger Växjö till Skellefteå med 3–0 i ryggen – och det vet ni ju att sådana ledningar inte tappas i svensk slutspelshockey. Inte ens mot ett Skellefteå som vände 0–2 mot Örebro och var i rejält trubbel även mot Rögle.

ANNONS

Fuktbehandling.se

Fuktbehandling.se

Fuktbehandling.se

Fuktbehandling.se

Joakim Lindström ser ut att göra comeback för Skellefteå i den tredje finalen. Brutalt viktigt. Är det någon som vet hur man tävlar – men ändå spelar – så är det han. Det är bäst att lagkompisarna tar rygg på Lindström, annars är den här finalserien över, och då … då vet ni hur det kommer låta.

”Tråkiga Växjö. Ingen kommer vilja se på hockey när det ser ut så här. Buhu.”

Roligt, tråkigt, mitt emellan, sådant är individuellt, men en sak är inte uppe till debatt, nämligen denna: hockey går ut på att vinna. Växjö, förnämligt lett av tränaren Jörgen Jönsson och hans stab, maximerar sitt lags chanser genom att spela supersmart, inte bjuda på något, dra ner på tempot, attackera sylvasst när tillfälle ges.

Vad var det Niklas Wikegård sa i måndags, att Växjö ”trollade bort” X antal minuter? Bra beskrivning. Det känns ofta så, laget ser inte alltid så mycket ut för världen, så tittar man på klockan … hoppla, fem minuter kvar och Växjö leder.

ANNONS

Grejen är: Växjö kan spela med fart, Växjö kan spela anfallshockey med både snurr och finess, säkert på ett sätt som kan kallas underhållande. Man gör det dock bara när man behöver.

Upp till Skellefteå att tävla så hårt att det behovet skapas i Vida Arena.

***

För den som undrar:

Jag är absolut öppen för att diskutera regeländringar som på sikt skapar en ”roligare”, öppnare hockey med fler chanser och mål. En striktare bedömning av spelförstörande förseelser är en bra väg framåt, krympta rinkar likaså.

Men här och nu är Växjö ett förbaskat skickligt hockeylag som jag tycker förtjänar beröm snarare än kritik. Man leder finalen 2–0 utan sin bäste center, kanske slutspelets allra bäste (Kalle Kossila, handskada, säsongen sannolikt över), man gör det utan ett producerande PP (åtta försök, noll mål, i finalen).

Det är motståndaren Skellefteå som behöver göra något annorlunda. Inte Växjö.

***

Jag är optimist. Jag tror faran är avvärjd. Kanske är jag naiv, men jag tror faktiskt det. Och som jag poängterat femtielva gånger – frågan är oändligt större än Frölundas väl och ve. Oändligt större.

***

 

► Undrar om Robert Ohlsson slagit kompisen Roger Rönnberg en signal.
► Nog bäst det, annars kan SM-finalen vara över i kväll.

I kväll möts Växjö och Skellefteå igen. Blir det fler rubriker om ”tråkig hockey”? I så fall inte primärt Växjö som ska kritiseras. Skellefteå måste hitta lite ”playoff mentality”, skriver jag. Foto: C MORE (skärmdump)

Så här långt är det tydligt: Skellefteå har inte stört Växjö på samma vis som Frölunda gjorde.
Gnället på ”tråkiga” Växjö är snarare ett underbetyg till Skellefteå som måste börja tackla, tävla, bygga frågetecken hos motståndarna.
19.30 (TV12). SM-final 3. Jag tror det blir betydligt mer sevärt den här gången.

(den här texten är upplåst en stund så att även icke-prenumeranter kan läsa; för att sedan prenumerera – klicka här)

TVÅ MATCHER IN på SM-finalen har jag har egentligen bara sett Skellefteå göra en riktigt bra period, en där man tog kommandot, initiativet, bestämde takten och dominerade:

Första övertidsperioden i lördags.

Kanske hade allt sett annorlunda ut med ett vinstmål då. Istället följde en match 2 uppe i norra Västerbotten på måndagen där Växjö fick kritik för att vara ”tråkigt” i 1–0-segern – men jag vill gärna vända på det:

Skellefteå var för mesigt.

Skellefteå lät sig bli långsamt.

Skellefteå spelade med ett kroppsspråk som sa ”Vi har kört fast och vi vet inte hur vi ska komma loss.”

ANNONS

PEX Bud – för alla budbehov

PEX Bud – för alla budbehov

PEX Bud – för alla budbehov

PEX Bud – för alla budbehov

Skulle något lag ha kritik så var det Skellefteå som i en finalmatch på hemmaplan, med så mycket skicklighet i laget, med så mycket rutin, måste kunna plocka fram mer playoff mentality.

I grundserien går det an att leka, lira, ha det mysigt och glänsa.

I slutspelet krävs en annan tävlingsnivå, en helt annan.

Frölunda (som inte fullt ut kunde matcha Skellefteå i offensiv spetskvalité den här säsongen) visade just detta mot Växjö i semifinalen, man spelade hårt, rejält, satte tung press när lägena var de rätta och ställde tuffa frågor till Växjös backar, man backade hem ibland, krympte ytor och kontraslog, hade ett fysiskt spel som hela tiden låg på gränsen till det tillåtna.

Man tävlade, i ordets mest slutspelsartade bemärkelse.

Nu gick det inte ändå, för att Växjö är förbaskat bra, för att 031-spelarna gjorde ett misstag eller två för många – men jösses, man lät inte Växjö kontrollera matchserien utan utmanade ända in i kaklet.

ANNONS

SF Pontona - Pontoner och betongbryggor sedan 1918

SF Pontona - Pontoner och betongbryggor sedan 1918

SF Pontona - Pontoner och betongbryggor sedan 1918

SF Pontona - Pontoner och betongbryggor sedan 1918

Det är det jag menar med att Skellefteåtränaren Robert Ohlsson nog kan ha ringt kompisen Roger Rönnberg inför final 3 på torsdagskvällen. Bollat idéer. Fått ett tips eller två. Ventilerat ditt och datt. Inte för att Ohlsson måste ha hjälp för att se vad vi andra sett, men … äh, ibland behöver vi alla höra en annan röst, och just Rönnbergs kan ha varit nyttig i det aktuella fallet.

Roger Rönnberg och Robert Ohlsson på en presskonferens efter en match mellan Frölunda och Skellefteå.

Skellefteå är ett spelskickligare lag än Frölunda, men är det något Växjö är bra på så är det att kväva just sådana. För att få ut mer av den inneboende kvalitén i laget behöver Ohlsson få sina spelare att våga mer. Upp med farten i spelet. Skapa lite vinddrag i mittzonen. Dumpa puckar när det inte går att spela sig igenom. Sätta tryck. Våga mer. Säga till store Tom Kühnhackl att fullfölja precis varje tackling.

Ingen hockey med skallar under armar, men verkligen våga ”köra.” Tackla. Tävla. Bygga frågetecken hos motståndarna.

Det gick i period 4 i lördags. Det måste gå i final 3, annars flyger Växjö till Skellefteå med 3–0 i ryggen – och det vet ni ju att sådana ledningar inte tappas i svensk slutspelshockey. Inte ens mot ett Skellefteå som vände 0–2 mot Örebro och var i rejält trubbel även mot Rögle.

ANNONS

Fuktbehandling.se

Fuktbehandling.se

Fuktbehandling.se

Fuktbehandling.se

Joakim Lindström ser ut att göra comeback för Skellefteå i den tredje finalen. Brutalt viktigt. Är det någon som vet hur man tävlar – men ändå spelar – så är det han. Det är bäst att lagkompisarna tar rygg på Lindström, annars är den här finalserien över, och då … då vet ni hur det kommer låta.

”Tråkiga Växjö. Ingen kommer vilja se på hockey när det ser ut så här. Buhu.”

Roligt, tråkigt, mitt emellan, sådant är individuellt, men en sak är inte uppe till debatt, nämligen denna: hockey går ut på att vinna. Växjö, förnämligt lett av tränaren Jörgen Jönsson och hans stab, maximerar sitt lags chanser genom att spela supersmart, inte bjuda på något, dra ner på tempot, attackera sylvasst när tillfälle ges.

Vad var det Niklas Wikegård sa i måndags, att Växjö ”trollade bort” X antal minuter? Bra beskrivning. Det känns ofta så, laget ser inte alltid så mycket ut för världen, så tittar man på klockan … hoppla, fem minuter kvar och Växjö leder.

ANNONS

Grejen är: Växjö kan spela med fart, Växjö kan spela anfallshockey med både snurr och finess, säkert på ett sätt som kan kallas underhållande. Man gör det dock bara när man behöver.

Upp till Skellefteå att tävla så hårt att det behovet skapas i Vida Arena.

***

För den som undrar:

Jag är absolut öppen för att diskutera regeländringar som på sikt skapar en ”roligare”, öppnare hockey med fler chanser och mål. En striktare bedömning av spelförstörande förseelser är en bra väg framåt, krympta rinkar likaså.

Men här och nu är Växjö ett förbaskat skickligt hockeylag som jag tycker förtjänar beröm snarare än kritik. Man leder finalen 2–0 utan sin bäste center, kanske slutspelets allra bäste (Kalle Kossila, handskada, säsongen sannolikt över), man gör det utan ett producerande PP (åtta försök, noll mål, i finalen).

Det är motståndaren Skellefteå som behöver göra något annorlunda. Inte Växjö.

***

Jag är optimist. Jag tror faran är avvärjd. Kanske är jag naiv, men jag tror faktiskt det. Och som jag poängterat femtielva gånger – frågan är oändligt större än Frölundas väl och ve. Oändligt större.

***

 

► Undrar om Robert Ohlsson slagit kompisen Roger Rönnberg en signal.
► Nog bäst det, annars kan SM-finalen vara över i kväll.

I kväll möts Växjö och Skellefteå igen. Blir det fler rubriker om ”tråkig hockey”? I så fall inte primärt Växjö som ska kritiseras. Skellefteå måste hitta lite ”playoff mentality”, skriver jag. Foto: C MORE (skärmdump)

Så här långt är det tydligt: Skellefteå har inte stört Växjö på samma vis som Frölunda gjorde.
Gnället på ”tråkiga” Växjö är snarare ett underbetyg till Skellefteå som måste börja tackla, tävla, bygga frågetecken hos motståndarna.
19.30 (TV12). SM-final 3. Jag tror det blir betydligt mer sevärt den här gången.

(den här texten är upplåst en stund så att även icke-prenumeranter kan läsa; för att sedan prenumerera – klicka här)

TVÅ MATCHER IN på SM-finalen har jag har egentligen bara sett Skellefteå göra en riktigt bra period, en där man tog kommandot, initiativet, bestämde takten och dominerade:

Första övertidsperioden i lördags.

Kanske hade allt sett annorlunda ut med ett vinstmål då. Istället följde en match 2 uppe i norra Västerbotten på måndagen där Växjö fick kritik för att vara ”tråkigt” i 1–0-segern – men jag vill gärna vända på det:

Skellefteå var för mesigt.

Skellefteå lät sig bli långsamt.

Skellefteå spelade med ett kroppsspråk som sa ”Vi har kört fast och vi vet inte hur vi ska komma loss.”

ANNONS

PEX Bud – för alla budbehov

PEX Bud – för alla budbehov

PEX Bud – för alla budbehov

PEX Bud – för alla budbehov

Skulle något lag ha kritik så var det Skellefteå som i en finalmatch på hemmaplan, med så mycket skicklighet i laget, med så mycket rutin, måste kunna plocka fram mer playoff mentality.

I grundserien går det an att leka, lira, ha det mysigt och glänsa.

I slutspelet krävs en annan tävlingsnivå, en helt annan.

Frölunda (som inte fullt ut kunde matcha Skellefteå i offensiv spetskvalité den här säsongen) visade just detta mot Växjö i semifinalen, man spelade hårt, rejält, satte tung press när lägena var de rätta och ställde tuffa frågor till Växjös backar, man backade hem ibland, krympte ytor och kontraslog, hade ett fysiskt spel som hela tiden låg på gränsen till det tillåtna.

Man tävlade, i ordets mest slutspelsartade bemärkelse.

Nu gick det inte ändå, för att Växjö är förbaskat bra, för att 031-spelarna gjorde ett misstag eller två för många – men jösses, man lät inte Växjö kontrollera matchserien utan utmanade ända in i kaklet.

ANNONS

SF Pontona - Pontoner och betongbryggor sedan 1918

SF Pontona - Pontoner och betongbryggor sedan 1918

SF Pontona - Pontoner och betongbryggor sedan 1918

SF Pontona - Pontoner och betongbryggor sedan 1918

Det är det jag menar med att Skellefteåtränaren Robert Ohlsson nog kan ha ringt kompisen Roger Rönnberg inför final 3 på torsdagskvällen. Bollat idéer. Fått ett tips eller två. Ventilerat ditt och datt. Inte för att Ohlsson måste ha hjälp för att se vad vi andra sett, men … äh, ibland behöver vi alla höra en annan röst, och just Rönnbergs kan ha varit nyttig i det aktuella fallet.

Roger Rönnberg och Robert Ohlsson på en presskonferens efter en match mellan Frölunda och Skellefteå.

Skellefteå är ett spelskickligare lag än Frölunda, men är det något Växjö är bra på så är det att kväva just sådana. För att få ut mer av den inneboende kvalitén i laget behöver Ohlsson få sina spelare att våga mer. Upp med farten i spelet. Skapa lite vinddrag i mittzonen. Dumpa puckar när det inte går att spela sig igenom. Sätta tryck. Våga mer. Säga till store Tom Kühnhackl att fullfölja precis varje tackling.

Ingen hockey med skallar under armar, men verkligen våga ”köra.” Tackla. Tävla. Bygga frågetecken hos motståndarna.

Det gick i period 4 i lördags. Det måste gå i final 3, annars flyger Växjö till Skellefteå med 3–0 i ryggen – och det vet ni ju att sådana ledningar inte tappas i svensk slutspelshockey. Inte ens mot ett Skellefteå som vände 0–2 mot Örebro och var i rejält trubbel även mot Rögle.

ANNONS

Fuktbehandling.se

Fuktbehandling.se

Fuktbehandling.se

Fuktbehandling.se

Joakim Lindström ser ut att göra comeback för Skellefteå i den tredje finalen. Brutalt viktigt. Är det någon som vet hur man tävlar – men ändå spelar – så är det han. Det är bäst att lagkompisarna tar rygg på Lindström, annars är den här finalserien över, och då … då vet ni hur det kommer låta.

”Tråkiga Växjö. Ingen kommer vilja se på hockey när det ser ut så här. Buhu.”

Roligt, tråkigt, mitt emellan, sådant är individuellt, men en sak är inte uppe till debatt, nämligen denna: hockey går ut på att vinna. Växjö, förnämligt lett av tränaren Jörgen Jönsson och hans stab, maximerar sitt lags chanser genom att spela supersmart, inte bjuda på något, dra ner på tempot, attackera sylvasst när tillfälle ges.

Vad var det Niklas Wikegård sa i måndags, att Växjö ”trollade bort” X antal minuter? Bra beskrivning. Det känns ofta så, laget ser inte alltid så mycket ut för världen, så tittar man på klockan … hoppla, fem minuter kvar och Växjö leder.

ANNONS

Grejen är: Växjö kan spela med fart, Växjö kan spela anfallshockey med både snurr och finess, säkert på ett sätt som kan kallas underhållande. Man gör det dock bara när man behöver.

Upp till Skellefteå att tävla så hårt att det behovet skapas i Vida Arena.

***

För den som undrar:

Jag är absolut öppen för att diskutera regeländringar som på sikt skapar en ”roligare”, öppnare hockey med fler chanser och mål. En striktare bedömning av spelförstörande förseelser är en bra väg framåt, krympta rinkar likaså.

Men här och nu är Växjö ett förbaskat skickligt hockeylag som jag tycker förtjänar beröm snarare än kritik. Man leder finalen 2–0 utan sin bäste center, kanske slutspelets allra bäste (Kalle Kossila, handskada, säsongen sannolikt över), man gör det utan ett producerande PP (åtta försök, noll mål, i finalen).

Det är motståndaren Skellefteå som behöver göra något annorlunda. Inte Växjö.

***

Jag är optimist. Jag tror faran är avvärjd. Kanske är jag naiv, men jag tror faktiskt det. Och som jag poängterat femtielva gånger – frågan är oändligt större än Frölundas väl och ve. Oändligt större.

***

 

Prenumerera

För bara 69 kronor i månaden följer ni med i Frölundas alla öden och äventyr, får matchtexter, nyhetstexter, krönikor, reportage … allt vad ni kan tänkas vilja ha.

Prenumerera

Prenumerera

För bara 69 kronor i månaden följer ni med i Frölundas alla öden och äventyr, får matchtexter, nyhetstexter, krönikor, reportage … allt vad ni kan tänkas vilja ha.

Prenumerera

Prenumerera

För bara 69 kronor i månaden följer ni med i Frölundas alla öden och äventyr, får matchtexter, nyhetstexter, krönikor, reportage … allt vad ni kan tänkas vilja ha.

Prenumerera

Senaste nytt

Senaste nytt

Senaste nytt